[cincopa AgEAcpLLwdqP]
Kärleken till lergods
Den har inte tagit slut men ibland så måste man välja, in i det längsta har jag tvekat.
Men att ha dubbla uppsättningar lera, glasyrer och annat råmaterial blir för komplicerat i min lilla keramikverkstad.
Så nu är beslutet fattat för att kunna ta mig vidare, stänger jag dörren till lergods och bränner under hösten 2015 mina sista keramikugnar med lergods.
Det kommet att finnas Paradfat, spilkumar, baljor och annat som jag gjort ett tag till men passa på för det görs inget nytt lergods av mina händer.
Självklart jobbar jag vidare med lera.
Älskar lergods…
Först är det känslan, lergods känns mjuk för att vara så hårt. Glasyren på dekoren ger en tvådimensioners känsla av djup och så är det lätta slarvet. Det får rinna, det får stänka och gärna finnas spår av händer arbete för evigt sparade i keramiken. På Länsmuseet i Jönköping fick jag tillgång till hela deras samling av traditionell keramik. Som ett led i min forskning om gammal svensk keramik fick jag sätta upp ett eget krukmakeri inne på på museet. Min utgångspunkt blev att fånga känslan i de äldre keramikföremålen, så jag låtsades vara en lärling till de krukmakare som en gång gjort faten och krukorna. Genom att umgås med de gamla mästarnas verk under en lång tid fick jag fick möjlighet att bekanta sig med deras skapelser. Idag har mitt traditionella lergods begränsats till en mindre serie av spilkummar, bringare och paradfat. Ibland nått durkslag men längtan efter att skapa nytt och framförallt större tar överhand och och jag har svårt att avgränsa mig.
Så utvecklades lergodset inom mästarens ramar, till jag blev klar.
Att jobba med lera är tungt och inte speciellt glamoröst så det gäller att man brinner och gillar det man gör.
Så nu har jag gått vidare i min keramikutmaning …
Häng med!