Länge har jag önskat mig en saltugn, det är något med saltugnar och keramiker. Många av mina (i alla fall äldre kolleger) ser saltugnar och att bränna salt som toppen av keramikproduktionen.
Kanske har det med Bernard Leach att göra? Fast jag tror nog han var mer inne på Anagma ugnar, har glömt och tänker inte kolla upp, i alla fall inte nu.
För nu handlar om min saltbränning, i förra veckan blev jag inbjuden att vara med och bränna. Min högt aktade kollega Thomas Drejare skulle bränna och han frågade om jag ville vara med.
Själklart, ville jag det!
Det var någon gång på niotalen som jag brände vedeldat senast på den tiden kunde verksamma keramiker gå kurser i Lidköping. På PKI som blev Keramikskolan och sen Formakademin. Där fanns både en saltugn och så legenden ”den eldsprutande draken” en kinaugn. Hittad en länk om ugnen, spännande för jag kommer ihåg historierna och de jippo som Carl-Harry Stålhane lyckades få till kring ungnsöppningarna.
Tillbaka till min senaste saltbränning, först ska ugnen sättas och det tar sin tid, 1, 5 kubikmeter ska fyllas med gods. Varje ugn och varje bränning är unik, sättplattor och hur tätt godset är placerat analyseras. Det måste bli en bra drag så att saltet kommer åt att lägga sig över så mycket gods som möjligt. Det är saltet som bildar glasyr men för säkerhet skull glaserar man allt gods som ska hålla vätska på insidan mes för att det ska bli hygieniskt. Ugnen bränns så högt att leran sintrar så tätt blir den.
Det är ett väldigt puddande, fyra lerpuddar under varje bit för att den inte ska bränna fast. Å så till sist är allt inne och det är dags att mura ingen ugnsöppingen.
Söndag morgon tändes saltugnen och dryga tolv timmar senare, tio kubikmeter ved och ett ständigt passande hade den nått sin topptemperatur på närmare 1300 grader. Då hade vi matat in salt under ungefär en timme och så lite utjämning på det.
Thomas hade fyllt saltugen med bruksgods, jag hade tagit med en kattskulptur, frökapsel, hästkruka och en mugg nu var det bara att vänta. Jag kan tänka mig att för min kollegas del hade han arbeta några veckor för att få ihop godset till saltbränningen. Mina alster var en test på om det verkligen är en saltugn jag vill ha eller om det bara är en dröm?
Saltugnen svalnade i tre dygn och plockades ut på torsdagen.
Blev bränningen bra? Enligt Thomas en av de bästa han gjort.
Mina alster blev bra visar dem i nästa inlägg.
Vill jag ha en egen saltugn, nej fullt så hängiven är jag inte men det kanske kan komma?
Kanske är det en Anagmaugn jag vill ha? För det är något med elden och askan och drömmen…