Under hösten är det rofyllt att kliva in keramikverkstan och skapa, det är min allra heligaste tid. Det är härligt att dreja, ta fram nya leror och testa, tänk att leror kan vara så olika? En del leror älskar jag att dreja i en del får övertyga mig om sin förträfflighet, andra är bara tråkiga. Det år som att lerorna har sitt eget språk sin egen melodi men framförallt ber de om lite olika saker. Just nu söker jag leror som vill bli frökapslar, anta frökapselns form och berätta vad som händer när du öppnar dem.
Sökandet efter nya frökapslar att inspireras av tar mig till de trädgårdar på Österlen jag inte besökt. Ibland till de trädgårdar jag längtar att få uppleva igen, att undersöka frön och deras former är att kika in i den lilla världen. Ibland tar jag bilder men jag kommer nästan aldrig ihåg att titta på dem när jag skapar. Det är inte så viktigt det är som att formerna lagras i minnet parallellt med kamerans.
Nåja, att göra kopior har aldrig varit min grej heller och framförallt inte med naturen som förebild. Naturen är en alldeles för fullkomlig skulptör, dessutom vill jag inte kopiera jag vill skapa fritt.
Komma in i mitt eget flöde, bara låta händerna flyta. Om jag säljer det som skapats det avgör jag senare, när biten är bränd. På det sättet överraskar jag mig själv ibland. Det jag inte riktigt trodde på blev mycket godkänt och det jag tyckte om förskräckligt, det gäller att inte vara för snäll mot sig själv om man vill utvecklas.
Det är också mycket av charmen men att hålla på med keramik. Att överraskas men även att
tänja gränserna.
Göra det där som går lite utanför vad man tror sig kunna eller tycker om för att utvecklas. Men även ha modet att förkasta det som inte är bra eller inte stämmer med sitt sanna jag och kan visas upp.
Det ser jag inte för än jag öppnar ugnen, då först kan jag bedöma mitt skapande. Den där slutgiltiga bränningen kapar banden och det som skapats är inte längre är en del av mig.
Keramiken godkänts eller förkastas, ibland blir det mycket tunga sopsäckar till återvinningen