Jag brukar stå vid hyllan i galleriet och känna in de handdrejade kopparna, en efter en. Noterar vikten, ytan, glasyren, botten och modellen. Vrider runt. Sätter ner. Tar upp igen. Ibland får någon följa med in i köket, och då kan det bli en ny favorit som ersätter den förra. Det enda jag egentligen lär mig är att vissa koppar växer in i favoritskapet med tiden. Jag har gått från att gilla tunna muggar till att uppskatta mer kropp, från struktur till grovt organiskt.
Det är så jag lär känna dem. En mugg jag inte gillat kan bli min favorit.
För även om jag drejar dem med ungefär samma utgångspunkt, om än sällan samma lera, så har jag nästan alltid en ny idé jag vill testa när jag sätter mig vid skivan med yunomikopparna. För några tusen koppar sedan trodde jag att jag skulle hitta ”koppen”, så som jag brukar göra med andra former. Men yunomikopparna låter sig inte passas in. Inte i formen, inte i mönstret, inte i glasyren. De kräver sitt eget uttryck, och jag får lydigt följa med och skapa det leran ber om.
De koppar jag drejar får inte liv förrän de är brända. Innan dess är de helt utan personlighet, och eftersom jag drejat så många ligger skröjbrända koppar i lådor i väntan på att få sin slutgiltiga glasyrbränning. Ibland tar jag upp en låda och kasserar hälften, för att de har ett uttryck jag vet att jag inte vill upprepa, även om bränningen skulle bli bra.
Och när de väl kommer ut ur glasyrugnen är det aldrig riktigt samma kopp. De är olika och ligger lite annorlunda i handen. Någon har ett avslut som passar att bli druckna ur på ett särskilt sätt. En tredje har fått en yta som gör att jag stannar upp varje gång jag passerar.
I vedbränningen blir skillnaderna som allra störst. Där rör sig eldens flamma och aska genom keramikugnen och lämnar avtryck som inte går att upprepa. Askan flyger och lägger sig där den får fäste. Koppen som stod närmast elden ser inte ut som koppen som stod längre in. Och även grannarna spelar in, vad som skyddade, vad som exponerades.
Det är därför jag tycker om att gå igenom hyllan så där. Det är inte kvalitetskontroll. Det är att lära känna mina senaste yunomikoppar.
I galleriet finns både elugns- och gasbrända koppar, och koppar från olika vedbränningar. Strax efter midsommar drar jag igång mina ordinarie öppettider, men det går självklart bra att höra av sig på annan tid om du har vägarna förbi Hammenhög på Österlen. Om du tittar förbi får du gärna göra likadant som jag. Plocka upp dem en efter en, vrida runt och känna efter vilken som vill följa med hem.
Den koppen finns där, någonstans på hyllan. Det är bara fråga om att hitta varandra.