Just nu är jag hos Tae Sungyong i Sydkorea, vi jobba hårt med att göra onggi, dreja och bränna några vedeldade ugnar, bla annar en tonggama.
I oktober tog jag snabbtåget från Seoul till Cheongdo. På stationen mötte Tae och Marie från Frankrike. Vi tre jobbar ihop i tre veckor: bygger onggi, drejar moon jars och sätter och kör två vedeldade ugnar.
Varför åker jag, som har hållit på med keramik i över fyrtio år, till Sydkorea för att lära mig? Svaret har att göra med vad som händer när keramiker möts.
Varje gång jag träffar en erfaren keramiker händer det något. Vi har alla olika ingångar till hantverket. Olika sätt att hantera leran, att arbeta med den och att bränna den.
Tae arbetar med tonggama, den koreanska vedugnen. Han har byggt vedugnar i över tjugo år, sin egen trekammarugn 1998 och sedan ugnar på flera håll i Korea och en tonggama i Angoulême i Frankrike. Han vill hjälpa till att bygga upp Koreas keramiktradition igen, den som bröts under ockupationen och kriget, och göra tonggaman känd utanför Korea.
Det händer alltid något i mötet
Tae är både väldigt modern och väldigt traditionell. Det riktigt traditionella är tonggama-ugnen och hans fria sätta att skapa både inspirerar och befriar mig.
Hemma blandar jag mina leror själv, här får jag en inblick i Taes sätt att förhålla sig till leran. Det skiljer sig inte så mycket från mitt, förutom att han blandar i mer kaolin, en naturlig kaolin som är lite rosa. Basleran har en hel del porslin och en del stengodslera, och i hans stora lerkvarn tog vi fram lerorna till våra onggi.
Jag drejar däremellan, som vanligt men det som är annorlunda är leran. Den har en helt annan karaktär än våra europeiska stengodsleror.
Onggi, och att vara nybörjare igen
Onggi är de handbyggda kimchikrukorna. De byggs i sektioner, lite dag ett och lite till dag två. Behärskar man tekniken kan man bygga hur stort som helst, drejningen har ju alltid sina begränsningar.
Onggin kräver sitt. Väldigt mycket tajming och känsla för hur leran stadgar och kan tänjas sig under arbetet. Det blir inte som jag vill när jag ska bygga min onggi, jag får be om hjälp och Tae förklarar, det har behövts flera gånger. Jag kommer aldrig blir en onggi-mästare men tekniken är intressant och användbar till mycket.
En annan dag visade Tae mig hur han gör tallrikar. Han drejar dem inte, han formar leran med händerna. Det såg enkelt ut. När jag sedan skulle prova själv var jag nybörjare igen. Med tallrikarna handlar det inte om verktyg, det handlar om hur mina händer och hanterar leran, ingenting annat.
Det är det fina med att lära av någon som har arbetat med något länge. Den personen kan visa genvägarna. Jag övar, går tillbaka och frågar när vi börjar komma in på detaljerna, och övar igen. Det är de små, små förändringarna som gör skillnad.
Två vedugnar
Det som förvånade mig är att Tae skröjar i en vedeldad ugn. Jag är van vid att skröja vedeldat gods när jag reser och bränner på andra ställen, men inte i en vedugn. Skröjugnen har kammare efter varandra uppför sluttningen, och den här gången använde vi bara den översta. Tae skröjar lågt, för att spara på ved. Det ska ju brännas på nytt sen.
Tae förvärmde skröjugnen vid midnatt och eldade försiktigt i två, tre timmar. Stenarna var kalla och en del gods fortfarande fuktigt. I Europa har jag ofta gjort samma sak med en gasbrännare på svag låga. Här var det ved. Ingen gas och ingen el, Tae har ingen elugn alls. Han har sin filosofi om hur han vill arbeta.
Efter skröjningen glaserar vi med hans tre, fyra glasyrer, och sedan ska de möta aska och eld i tonggaman.
Mer om tonggama-bränningen i nästa inlägg.