Nästan varenda kurs i keramikverkstan innehåller grunden i drejning en drejkurs, de flesta som kommer till mig vill testa att dreja, lära sig dreja eller förbättra sin drejning.
Det har jag mer än full förståelse för, det är få saker som är så läckra som att dreja. Från den första fascinationen vid handens mötet med lera, till vad gör jag nu? Och lite senare när flera delar fallit på plats och drejeleven ser en möjlighet att verkligen lära sig att dreja. Åh vad jag älskar dessa ögonblick, stoltheten över de första skålarna och drivet att gör fler och fler och ännu fler, aldrig sluta dreja skålar. För varje skål förbättras drejfärdigheterna och den egna gränsen tänjs lite längre, lite högre lite jämnare och betydligt tunnare. Stoltheten som lyser i ögonen över att jag själv har kunna åstadkomma en mugg en skål eller ett fat.
Nu får jag min belöning för att jag tjatat om samma moment, om samma grepp, trycka lite där och rätta till lite här. Knåda, forma klös, centrera, forma en kon, gör botten, det söta greppet, börja dreja, torka, skär av lyft, börja om, slå på lera, centrera osv.
Med tillfredsställelse ser jag hur mina drejelev växer, inte för att drejning är det viktigaste att lära, utan för att de har erövrat något eget. Kämpat och utmanat sig själva och hittat den där lilla muskeln i tummen, vinklat handen så att det funkar och lyckats centrera ett halv kilo lera på en drejskiva.
Tillsammans är vi som lyckliga barn som just lärt oss cykla. Skillnaden är inte så stor vi har också erövrat något stort, din kropp har lärt sig grunden i drejning och jag har lyckats förmedla kunskapen om drejning en gång till …