Idag satte och startade jag min keramikugn, en skröj det är den där första bränningen som man gör innan glaseringen. Det innebär att i morgon är det lite varmare i keramikverkstan, det är skönt nu när kalla Österlenvindarna blåser in från sjön. Under gårdagen blåste det så kraftig att min älskade hibiskus trillat ner och låg på backen men sönderslagen kruka, det händer visst varje år. Hibiskusen verkar gilla de brutala brotten på grenarna och växer sig bara vackrare för varje sommar.
Mitt skapande handlar fortfarande om ytor och krackeleringar, jag är helt fast i att söka nya uttryck. Det känns så himla spännande att utforska och beträda områden där jag inte tidigare befunnit mig. Visst är de blanka glasyrerna mer säljbara och fungerar utmärkt till vissa ändamål? Men nu har jag gjort snygga blanka glasyrer i över trettio år okey ibland har det varit några halvmatta också.
Nu vill jag hitta krackelerade matta ytor, krypande glasyrer och spännande uttryck sånt jag inte gjort tidigare. Hela ugnen är full av experiment. Det är vid sådana här tillfällen jag inser att livet är kort och det gäller att fokusera på vad man verkligen vill.
Sanningen är att på tio experiment så kanske ett försök är en väg att gå vidare, de andra som inte är så som jag tänkt mig kan komma att användas senare om jag kommer ihåg förstås.
Nej jag är inte bra på att föra anteckningar, går mer på känsla och try and error, det har fungerat bra så här långt.
För vet du vad? Det är oftast i misslyckanden man går vidare, det är en sanning som gäller i verkliga livet och kanske ännu mer i den keramiska utvecklingen?
Bilden på frökapseln i ugnen med en sjö av kallnad fastrunnen glasyr på sättplattan är en skräcksyn för de flesta keramiker. Detta misstag borde jag inte göra längre, sättplattor är dyra och håller normal i flera år. Är man det mista osäker sätter man godset på en liten egen sättplatta och skyddar på så sätt den stora. Det är så jag brukar göra men inte i detta fall, för vem kan tänka sig att en stengods slip ska rinna som en glasyr? Är det kanske så att jag hittat en bra glasyr i ställer för en slip? Det får framtiden utvisa och det är bara att göra om på ett annat sätt.
Nu blir det att köpa några nya sättplattor och slå sönder denna rinniga så att jag får några mindre att ha som ett första stop för nya rinniga glasyrer.
Vi keramiker hittar möjligheter i problemen.
Är det så för hibiskusen också? Den kanske gillar tuffa tag och att bli lite omruskad då och då?
Några brutna grenar ger nya möjlighet att skapa nya på andra mer gynnsamma ställen?