Har alltid haft svårt att komma igång att jobba med leran efter en tid uppehåll. Tidigare i livet kunde jag ha en veckas startsträcka, ibland mer. Nu känns det som jag hållit på hela våren utan att riktigt komma in i processen och släppa loss.
Det finns ett tillstånd i skapandet när allt bara flyter på, inget motstånd och den ena idén föder den andra, till sist vet man inte hur man ska hinna med att förverkliga och testa alla uppslag som kommer till en.
Där vill jag vara nu!
Nu står jag inför den där startsträckan, lite tvivel om varför jag ska hålla på med lera, kan jag fortfarande? Har jag något att tillföra som keramiker, jobbar jag verkligen för min skull, ja det gör jag. Nej jag gör det också för sin egen skull, vem skulle annars göra det jag gör?
Nu har jag hållit på med lera i över trettio år, något har jag väl lärt mig? Och mina kunder handlar faktiskt i alla fall på sommaren och när de kommer till min ateljé och galleri, så går mina tankar och jag städar lite, går en sväng ut i trädgården. Tar lite bilder vad är Instagram bra för? Bara att testa och se, sa jag till min vän E som undrade. Tar några bilder till har fått tre nya followers, lätt att räkna ut hade bra två innan. Jag känner alla tre, de har lagt upp fantastiskt bra bilder.
Skjuter på att gå in verkstan, kallas det prestationsångest? Ja precis just så är det, prestationsångest, känt faktum drabbar de flesta kreativa personer för eller senare. Säger till mig själv- men jag har ju hoppat fallskärm, det är mitt bästa mantra, ever! Har man gjort det och dessutom fem gånger, kan man göra det mesta, då kommer B.Ls ord FÖR HELVETE!
Nu går jag ut och tar i leran, det är så man börjar…