Bredvid huset på Österlen finns
min keramikverkstan, dit längtar jag nästan alltid, tror den saknar mig också?
Livet har ibland andra saker som ska göras, just nu är det fullt upp med ”det andra” och keramikverkstan och jag får snällt vänta och längta efter varandra.
Det är skönt att tänka på att den är städad, eller i alla fall nollad, det blev den inför påskens stora anstormning av konstintresserade konstrunde besökare.
Ett superstort Tack alla ni som kom till mig trots, lerig parkering och kallt väder och lite skitig snö, ni värmde både med er närvaro och beröm som ”- detta är det bästa stället i Hammenhög, ja på hela Österlen, förresten!” berättade en av mina kunder sakligt.
Liknande omdömmen fick jag höra flera gånger, hm det förpliktigar och det är nog inte riktigt sant för det finns verkligen många bra besöksmål på Österlen. Jag kilade snabbt över till grannen Carsten Nilsson för att se vad han gjort inför påsken, hans underbara träsniderier fick mitt hjärta att bli alldeles varmt och mina ögon tårades av hänförelse, då har man blivit berörd.
Min konstrunde upplevelse blev Carsten Nilsson men det var också nästan allt jag hann med, jag är inte så intresserad av bildkonst, längre. Förutom när jag ser något riktig bra men det är rätt sällan, inser att jag blivit lite bortskämd med åren.
Tillbaka till förväntningar och att leva upp till sitt rykte, det är väl en förbannelse för de flesta kreatörer? Det är också något jag börjar lära mig om skapande människor, att de hårdaste kraven kommer från dem själva, kanske inte så konstigt? Det är ju du som är expert på ditt eget liv och skapande och vet vilken kapacitet du har. Mitt recept på att inte hamna i kreativ kramp är att längta, att starta med det jag kan typ dreja muggar och annat som är enkelt för mig.
Det ska vara en lek och en glädje det är då det blir bra och originellt, udda och nyskapande. Det är en anledning till att jag är kvar i mitt gamla yrke, kärlek till leran och vem ska göra mina saker om jag inte gör dem? Det fortfarande en massa ogjorda saker kvar att göra.
Så längtar jag ut i keramikverkstan och till det där speciella tillståndet, att få skapa det är inte alltid det infinner sig men ibland vid några få gyllene stunder är det som tid och rum upphör och jag är bara en förlängning av något större och skapande sker alldeles av sig själv. Vägen dit bygger på beslutsamhet och transpiration, nej det är inte ofta jag är inspirerad innan jag sätter igång att jobba, inspirationen måste jag förkäna genom att tålmodigt jobba på. Ibland tar det flera dagar och rätt som det är går man bara in i en sort trans och kroppen, andning, medvetande och tankar är förenade mot samma mål, att bearbeta en underbar bit lera. Natten efter en bra dag i keramikverkstan sover jag gott, nöjd som ett litet barn, förmodligen ler jag i sömnen också?
Nu ska jag ladda lite för en kommande utställning hos Konsthantverkarna i Ystad, det blir befruktade frökapslar!
Är du förvånad? Trodde inte det, heller! Men de kommer att bli större, svulstigare och mer organiska, kan frökapslar bli mer organiska?
Ambitionen är att få upp några på väggen också… vi får se?
Ska jag komma in i mitt flow? Kan ju alltid hoppas.
Kommer du förbi i sommar? Ska ha några nya frökapslar i galleriet också.
Utställningen är hos Konsthantverkarna i Ystad mellan den 25 maj – 20 juni 2013, självklart är du välkommen dit också.