Mina kolleger pratar om den, ambitionen är stor, skaparlusten är på topp och det pirrar skönt…
Det handlar om konstrundan på Österlen.
Detta blir min fjärde konstrunda i eget galleri i Hammenhög.
Som vanligt har jag inte riktig förberett mig som jag tycker att jag borde. Det är rätt så bra, jag jobbar bäst under press.
Har allt för många idéer, det är mitt dilemma en stor fördel så klart men också en styggelse att vara allt för kreativ.
Med åren har jag lärt gett mig att begränsa mig, som med lergodset.
Endast den keramikteknik som drejskivan tog med sig på sin väg in i Sverige, var min devis under många år.
Ooops kom just på att jag glömt det och gjort en serie med vitt lergods och guld förra året, inte helt färdig än men det kan den bli till påsk! Sen har jag faktiskt en serie med stora temuggar med fat inte heller de är särskilt traditionella. OK, jag backar, tar tillbaka och inser att jag inte lever som jag lär.
Ähh jag struntar i att hålla mig på den utstakade vägen! En av anledningarna till att hålla på med lera och keramik och att vara sin egen är ju att få göra det man vill?
Nu är jag tillräckligt gammal för att inte begränsa mig, eller hur?
Så hur lägger jag upp mitt arbete för att på fyra veckor ha något nytt och intressant att visa i galleriet under konstrundan på Österelen, undrar du?
Enkelt.
Man bestämmer sig för att gå ut i keramikverkstan och börja jobba!
På den tiden när jag hade keramiken som levebröd var det självklart. Men idag har jag en hel del ställtid innan jag kommer igång dvs. uppstarttid är rätt så lång.
Men om jag börjar så smått med arbeta med det som sitter i ryggmärgen samtidigt som jag städar i keramikverkstan, kan jag kicka igång min egen kreativa process.
Att sen få fart på min över femtio år gamla lerkvarn är ett kapitel för sig, jag tror att det handlar om list och kärlek vi har ett så personligt förhållande den gamla lerkvarnen och jag. Under senare år har jag upptäckt ett lock som om man skruvar av det kan fyllas med smörjfett. Vilken upptäckt, inga dammiga moln och hot om att motorn ska skära, så länge jag smörjer lagret skruvar den gamla kvarnen leran perfekt för att dreja.
Det stora tricket att komma in i den kreativa processen är att vara i keramikverkstan några timmar varje dag, besluta sig för att vara där och tvinga sig att producera något. Sakta, sakta precis som den tid det tar för lerkvarnen att kämpa sig ur lerans grepp, tar den skapande processen över. Skissblocket blir fullkladdat och hyllorna blir avdammade och hjärna börjar spinna.
Men för att nå in i mitt workflow är den tiden jag tillbringar i verkstan som yogaasanas före meditation.
Halvtorr lera får nya fuktiga handdukar, jag älskar att pyssla med leran. Någon dag senare är den perfekt, faktiskt mycket bättre än när den först kom ur paketet.
Kasta gammal plast och ruttnande handdukar, torka bänkar, leta reda på favoritverktygen, tvätta de fria från lera, vattna olivträdet, kamellian och hibiskusen som övervintrar framför det stora fönstret i verkstan.
Dreja lite, skulptera, skissa i leran, köra en ugn med gamla alster som stått på hyllorna och samlat damm. Röra upp glasyrer, sortera bort några glasyrer. I huvudet snurrar tankarna, de gamla de värdsliga tankarna tunnar ut och i stället tar de mig i en annan värld, den verkligheten som ännu inte är.
Skissar, drejar och så tar det fart.
DET HÄNDER det lossnar…
Jag vaknar lycklig en morgon och verkligen längtar ut i keramikverkstan, där väntar leran på att få bli till något! Medvetandet går på autopilot, händerna och kroppen jobbar, känslan är kraften och vägen. Tankarna är borta, tiden finns inte, bara det som ska göras och skapas. Det underbara är att det gör sig själv, kroppen, medvetandet, händerna är verktyg för kreativiteten, målet är påsken och konstrundan på Österlen.
Denna morgon kan bli en sån där kreativ dag men istället för att rusa ut i keramikverkstan sätter jag mig och skriver detta inlägg. För det är en del av mitt jobb och du ville ju veta hur den skapande processen startar.
Idag ska jag avsluta några frökapslar i stengods, ja det blir många nya former på frökapslar till i konstrundan i påsk. Sen ska jag dreja lite lergods, det var så länge sedan. Jag börjar med det som sitter i ryggmärgen, spillkumar, vitlöksrivare, små skålar det som alltid går åt. Varje dag slutar jag med att dreja något kul som en bonus till mig själv. Det skulle kunna vara några stora fat med skvalpkant, det var länge sen… eller något kompletterande till den vita / guldserien?
Det är inget jag behöver besluta, det som ska göras kommer att göra sig! Åhh vad jag älskar att få vara så här flummig, nu en kopp te till och sen går vi ut i verkstan…
Jag håller dig underrättad, promise.