Så är vi mitt upp i årets konstrunda på Österlen, min omvärldsövervakning av konstrundan sker via mina kunder och besökare. Jag frågar många av mina besökare om vad de upplevt och får höra mycket positivt.
De jag talar med är glada och vitaliserade för det är så konst ska fungera, eller hur?
– Konst har själ, säger min goda vän Åsa Melin i Peppinge på frågan vad är konst?
Jag gillar det svaret, enkelt och mycket komplext.
Jag har aldrig haft ambitionen att vara konstnär, de är få keramiker som har. Kanske har vi så fullt upp med att lära hantverket och tycker att det är grejen, att lära hantverket helt enkelt, det tar bara en livstid eller fler?
Så har det i alla fall varit för mig, jag har varit fullt till freds med att vara krukmakare till nu.
Det jag skapat har haft känslan det kan jag lätt tillstå men att kalla mig konstnär, nej jag ville vara en skicklig keramiker.
Men nu funderar jag på om jag inte ska våga ta det där steget ut ur den trygga hantverkszonen och bli konstnär?
Tänk så mycket frihet? Få göra som man vill och inte bry sig om några regler.
Fast jag måste nog byta material leran har mig i sitt hantverksgrepp, tänker jag fegt.
Leran har mig fast på flera sätt, men mest för att jag älskar det materialet och för att jag kan det.
Så då får det bli att bryta mina egna barriärer och hur svårt ska det vara för mig som har verktygen?
Skaffa dig en coach står det på min att göra lista, min insikt om mig själv är att jag är en bra coach men en svår coachklient.
Bli den du vill vara en vanlig floskel i coachkretsar, ja svårare än så är det inte!
Det är ju faktiskt det enda sättet. Just do it!
Nu ska jag hitta en bra coach, bryta mina barriärer och bli en konstnär …
Det är på tiden och tillräckligt svår framtida utmaning.
Under tiden jag förbereder mig för mitt nya liv pågår konstrundan hela veckan och jag har öppet fem dagar till! Du är välkommen och nu vill jag prata konstnärskap eller trädgård, ungefär lika intressanta i knoppsprickningens tid.