Det var på tiden att jag skaffade ytterligare en drejskiva, min gamla Potterycraft ”hästen” har hängt med i ett tjugotal år fungerar utmärkt och är en bra drejskiva. Nu blev det en drejskiva och den kära hästen får eleverna på sommarens drejkurser använda.
Min rygg har inte gillat att sitta i samma ställning, på samma drejskiva, sånt berättar ryggar ibland om man lyssnar.
Det tog ett tag innan jag uppmärksammade vad min kropp försökte tala om men till sist så insåg jag att det var dags att byta arbetsställning. På denna lilla japanska drejskiva kan man förlänga benen göra dom så långa att jag kan stå och dreja om jag vill, har aldrig stått och drejat men det ska nog gå? Men tills vidare sitter jag, på min snurrbara pall. Har inte drejat på länge och det börjar bli hög tid att tillverka för påsken och sommaren. Men min nya vän drejskivan, jag tror den ska få heta Hamada, efter en legendarisk japansk keramiker, är piggt snabb, grymt stark men bäst av allt nästan ljudlös.
Kommer att tänka på de drejskivor jag lärde mig att dreja på, de kallades Bröderna Ek förmodligen efter företaget som tillverkade dem, de fanns i alla större keramikverkstäder i Sverige. Konstruktionen var rätt ålderdomlig de var motoriserade och remdrivna de lät mycket både från motorn och konstruktionen. De var inte heller speciellt starka så man fick dreja med list och teknik.
I min mor Ninnie Forsgrens keramikverkstad fanns det två drejskivor, den ena var Martins han var yrkesdrejare och hade drejat sen har var tolv år, han startade sitt yrkesliv på Steninge Lervarufabrik. Martin Jansson var en skicklig produktionsdrejare och min första drejlärare, jag lärde mig dreja utan att röra leran. Efter skolan satt jag dag efter dag och tittade på när Martin drejade. Egentligen trodde jag nog att jag pratade men honom men jag kunde inte undgå att se och fascineras över hur en bit lera centrerades, och växte upp till en vas.
Hur han justerade formen gång på gång till den var perfekt till måttstickorna och exakt lika som den förra vasen han drejade, det kunde bli några hundra på en dag.
Det är märkligt men efter trettio år kan jag fortfarande komma ihåg Martins drejgrepp, ibland när jag tvekar över någon ny utmaning kan jag återkalla i minnet hur han gjorde.
På det sätter är han fortfarande min mästare och undervisar mig än, fast hans fysiska kropp är borta sedan länge.
Den japanska drejskivan ska självklart heta Jansson han var ju min Hamanda. Jag får skärpa mig och alltid komma ihåg att rita korset, så inga onda andar kommer in i skivan, som Martin lärde mig.