Mina förväntning på Tage Andersen Gunillaberg var höga och det blev absolut ingen besvikelse, snarare en stor vördnad för Tage Andersens skapelse. Du som vill läsa om keramik kan sluta läsa nu, detta handlar om vemod, höst och en fantastiskt inspirerande konstnär.
Varje upplevelse präglas av i vilket tillstånd man befinner sig, mitt var tillstånd var vemod.
Vår kära stafforshirebullterrier Scossi hade avlidit någon vecka tidigare och besöket utanför Jönköping var ett sätt att skingra saknaden.
Jag hade sorg, vår utflykt till Tage Andersen Gunillaberg var en del av den processen och min upplevelse påverkades kanske av den smärtan? Efter besöket på Gunillaberg sökte jag länge efter den känslan som infunnit sig på denna märkliga plats, jag var fascinerad av skönheten i växterna. I detaljernas omtanke, av kreativiteten, rosten och igenkännandet av mitt gamla hem Runsberga det var mycket i Gunillaberg som verkade bekant. Jag fick gräva länge till ordet för den rätta känslan infann sig.
Förgängelse, var det som kom till mig.
Hade det med min kära hunds död, hösten, mitt eget åldrande och att jag precis blivit farmor?
Tages Andersens ytor är vackra och harmoniska vid första anblicken men när du kommer närmare ser du att allt inte är så som man först tror. Bakom den vackra ytan döljer sig döden, förgängelsen. Kontrasten mot det stilfulla huset, den vilt växande gräsmattan, vackra blomsteruppsättningar, hela Tages verk pendlar mellan liv och död.
Det är där i brytningen skönheten finns, tack Tage Andersen för att du har skapat Gunillaberg som påminner mig om vår förgänglighet och för att du får mig att våga leva medan jag lever. För att inte tala om hur jäkla inspirerade du är!
Varsågod kära du som orkat läsa så här långt, här kommer en massa bilder från Tage Andersen, Gunillaberg
[cincopa A0KAGDMhxkL2]