Varje keramikföremål bär sin egen berättelse

Tänk att du vaknar vid midnatt, klär på dig ruffa kläder i naturmaterial och tar dig till den vedeldade keramikugnen som närmar sig 900 °C. Uppgiften nu är att avlösa det gäng som eldat i åtta timmar, så att de kan gå hem och sova. Vårt pass är lika långt, genom vargtimmarna och fram mot gryningen. Just när det sker undrar jag varför jag alltid får det här passet? Men när vi väl tagit över infinner sig ett lugn. Värmen från elden börjar sprida sig, först inombords, sedan ut genom ugnens väggar. Hettan slår emot oss när vi öppnar luckan för att ”pinna in” några nya vedträn. Det väsande ljudet ökar till ett rytande i takt med att temperaturen stiger.

Vi får inte elda för mycket, då kvävs flödet. Vi får inte snåla, då sjunker temperaturen. Vi måste ligga precis rätt med mängden ved och hur ofta den petas in.

Efter en stund är vi ett, tempot, elden, ugnen och varandra. Vi blir en pulserande enhet vars enda syfte är att långsamt öka temperaturen, grad för grad. Pinna in ved, vila, lyssna, vänta, pinna in ny ved, inte för mycket, inte för lite, tålmodigt lyssna in elden och avgöra när den behöver mer. Vi håller på till de flesta käglor böjt sig, eftersom ugnen är stor tar det måna timmar till hela ugnen nått sin fulla temperatur, den brukar ligga strax över 1300°C.

Vedbränning är vårt äldsta sätt att skapa keramik av lera. Ofta söker vi det unika uttryck som askan och elden kan ge. Att elda med ved är en rätt så oförutsägbar process, många faktorer spelar in: ugnens utformning, veden, årstiden, temperaturen vi vill uppnå och hur lång tid bränningen tar. Bränner vi samma ugn om och om igen lär vi känna dess temperament och egenheter.

Men långt ifrån alla bränningar blir lyckade. Det kan räcka med en liten variation för att påverka resultatet. En av mina senaste bränningar blev riktigt dålig, ugnen kom inte upp i temperatur och det mesta av godset täcktes av en grå, matt askhinna. Tur i oturen hade vi även bränt en mindre ugn, eftersom allt gods inte fick plats i den första stora Anagamaugnen. Det visade sig vara en väldig tur för mig, eftersom de flesta av mina större föremål fick plats i den andra bränningen, den mindre Bourryboxugn. Och den bränningen blev strålande, med några av mina bästa bitar hittills.

Allt börjar med leran och tanken om vad som ska skapas. Ofta arbetar jag i sjok, med teman som innebär samma lera och brännteknik. Ibland är det jag gör tänkt att brännas i vedugn, då använder jag speciella leror som svarar väl på aska och eld. När jag väljer råmaterial är det viktigt att lera och glasyrer inte bara fungerar bra ihop och ger hög kvalitet efter bränning, utan också att de är fria från skadliga ämnen. Mina glasyrer är egenkomponerade och noggrant utprovade för varje brännteknik.

Genom att skapa keramik för hand, och sällan i serier, blir varje föremål unikt, och processen roligare och mer levande. Det är ändå former och modeller jag ständigt återkommer till, som frökapslar och andra organiska former. Min keramik handlar om respekt för naturen och miljön. Jag använder resurser ansvarsfullt: ser till att glasyrernas oxidinnehåll inte hamnar i vattendrag, återvinner material där det är möjligt, och väljer bränningstekniker med minsta möjliga miljöpåverkan.

Min önskan är att den keramik jag skapara ska vara något du använder och älskar under lång tid, kanske till och med i kommande generationer?

Välkommen att upptäcka handgjord keramik skapad på Österlen med hjärta och tanke.

Sommaröppet 2025

Jag öppnar för säsongen den 25 juni och håller öppet till den 16 augusti.

Öppettider: Onsdag–fredag kl. 11–17
Lördag kl. 11–15

Välkommen till mitt krukmakeri på Österlen i sommar!