Varför är stengods brun-grå och kanske lite blå?
Du är en colorist – sa min målarlärare till mig.
De kändes skönt, visst älskade jag färg, färg piggar upp, färg gör mig glad. Så det var skönt att få vara en colorist, även om jag inte var konstnär.
Ibland är det som om jag har färgbrist, det händer oftast på våren. Då letar jag upp ett plagg i rätt färg, det är faktiskt lite dagsform vilken färg som behövs och tar på mig. Färgbristen avhjälps med färg, det är enkelt.
Målarläraren pratade om oljefärg, senare undrade jag varför keramik eller stengods ofta var så brun-grå-kanske-lite-blått?
Färglöst, tänkte jag.
Så jag gjorde rosa muggar, min älsklingsfärg just då. Jag var lycklig, ingen annan gjorde rosa muggar i stengods.
“Kalle Anka keramik” sa en överspänd manlig keramik-kollega, det viktigaste för honom var att spekulera i “hur de rätta kollegerna” uppfattade hans skapande och då kunde man inte göra rosa muggar eller använda några andra färger heller för den delen.
Överspända manliga keramik-kolleger har jag lärt mig ignorera, det är bäst för den personliga utvecklingen och för att bibehålla skapar-kraften.
Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad det är som ger skapar-kraft?
För mig är det glädje, glädje över att skapa och avsaknaden av refusering och att ibland faktiskt lyssna lite på den där självcensureraren, för oss kreativa är den faktiskt nödvändig. Men självcensur måste ske i dialog, då är magkänslan en av flera bra partner.
Ta steget i det okända
Att tillåta sig att testa ta steg ut i det okända, våga göra keramik som inte är så lyckad. Inse att den där kanske inte var så kul eller om jag ändrar lite där så händer det något spännande? Att skapa med lera är för mig som att utforska ny kontinenter, former och glasyrer som inte sett dagens ljus. Ibland är det en teknik som inte använts på länge, ibland ett formspråk eller uttryck som slumrat och gör sig påmint.
Utmaningen att inte riktig veta hur det ska bli efter bränning att inte kunna kontrollera brännprocessen till hundra procent, utan överlåta det sista till ugnsdraken.
Att jobba för en utställning och gå från idé till skiss för att sen sakta, bit för bit se hur utställningen växer och se hur föremålen samspråkar med varandra. För att till sist kasta loss flytta alla föremål till en annan plats, för att till slut stå för sig själv och bära sitt eget budskap.
Vem bryr sig då om teknik eller färg, då det är känslan det handlar om.
Känslan i keramikföremålet
Sitter inte in huvudet, inte i bränntekniker, inte i förklaringar, inte i långa katalogtexter.
Känslan sitter i det taktila när du håller ett keramikföremål, du tillåter att det talar till dig och öppnar för att lyssna, lyssna med huden, lyssna med fingeravtrycken och uppleva den stilla vibrationen.
Kanske når tonen ditt hjärta?
